Kulturkrockad barnvagn.

Igår var jag till vår nya, stooooora pysselaffär. Den är underbar. Jag minns inte om jag skrivit om den tidigare, men den har ALLT man kan tänka sig och mycket mer. Knappar, papper, tyg, band, snören, pärlor, träfigurer, lim, färger, hur mycket som helst. Jag blir lite lycklig bara av att gå där inne och bli inspirerad. Sen köper jag lite snöre och går hem igen med ett leende.

Biträdena gillar bebisar. Inte att man lämnar vagnen. Då kommer de rusande och frågar om det är min bebis, och “ojoj, du ska absolut inte lämna vagnen obevakad”. Lämna vagnen? Jag står ju 3m bort! I en affär med 2 andra kunder. I Bryssel kommer biträden genast och säger till en om man släpper vagnen för att ta ett steg och titta på andra sidan en hylla. Då känner man sig som en dålig mamma som överger sitt barn. Det är ingen idé att förklara att där jag kommer ifrån ställer man ut barnen på en obevakad gård för att de ska sova. Eller utanför ett café för att man själv vill dricka kaffe och barnen sover bättre ute.

Däremot är det helt okej att dyka ner barnvagnen och peta på andras bebisar. Servitörer, affärsbiträden, människor på gatan eller metron tar sig stora friheter och nyper i kinder, skakar hand med bebisen eller till och med pussar på ens unge innan man hinner blinka. Fast man håller i vagnen och gör sitt bästa för att se lite finskt världsfrånvänd ut. Det funkar inte, belgarna är inte mottagliga för finsk världsfrånvändhet. Jag vet inte riktigt vad jag skulle säga om jag kunde, egentligen har jag väl inget emot att de gullar med barnet, det är bara det att det känns påfluget. Och att jag tycker att folk är smutsiga. Jag skulle aldrig ta i en liten bebis om jag nyss åkt metro och hållit i ledstänger där miljoner människor håller i sig varje dag.

Bryssel är inte anpassat för barnvagnar så ska jag ut på nåt mindre ärende eller åka metro bär jag henne. Fast man får hjälp, om du bara så mycket som närmar dig en trappa så kommer det genast nån och hugger i och bär vagnen med dig. Både tiggare, barn, kvinnor i långa klänningar och herrar i snofsiga kostymer hugger tag och går till och med ett extra varv ner tillbaks i metron, fast de själva är på väg upp. Det händer inte i Finland. En av mina vänner reste nyligen ensam med sina två barn till Finland. Hon hade glömt hur man är finskt världsfrånvänd och att folk faktiskt bara går förbi en mamma med en 4åring och en bebis i barnvagn med kappsäckar. Helt enkelt kliver på bussen utan att ens fråga sig om man kan göra livet lite enklare för någon annan på vägen.

I pysselaffären flörtade affärsbiträdena med kotten medan jag väntade på att de skulle betjäna mig. Sånt kan ta tid. De kom sinsemellan fram till att han nog var trött. -Det är en flicka, sa jag då, jo, hon är väldigt trött. -Men hon ser ju ut som en pojke, sa biträdet. Jag påpekade med ett leende att hon själv hade en babyblå skjorta på sig. -Jamen jag är ju ingen bebis!! utbrast biträdet i den babyblå  skjortan förvånat.

Det ska bli spännande att se om jag passar in bättre med bebis och barnvagn när vi kommer till Finland. Jag vill väldigt gärna att det ska vara så, för även om jag är ganska trygg i vårt sätt och mina åsikter, så är det nåt vilsamt skönt i att också få känna att man passar in.

Här är en bonusbild på gammelmormor som runkar barnvagnen så att lillan ska somna. Det finns kulturkrockar och språkliga skillnader mellan generationerna också. Minsann.  :D “Hon somnar nog nu bara jag runkar lite” sa mommo med övertygelse.

Utforska inlägg i samma kategori: Bryssel, Kotten