Magnifique!

Hon är jättestor, sade jag. – Hon är magnifique, sade madame doktorn. Det låter fint, så nu kallar vi henne mademoiselle Magnifique.

I fredags firade vi vår 3månaders bebis och sista arbetsdagen före pappaledigheten. På lördagen firade vi midsommar. Det hanns inte med på fredagen, helt enkelt. Madame assistenten som väger och mäter barnen innan man kommer in till läkaren var imponerad. Hon har alltid funderat hur en bebis ser ut som följer den där översta kurvan. Nu vet hon. 6630g på självade 3 månadersdagen.

Annars är hon mest nöjd och gör saker som bebisar ska göra. Hon har skrattat med ljud några gånger, hon följer saker med blicken, jollrar, tar tag i saker och suger på händerna. Lyfter på huvudet nrä hon ligger på mage och kan vända sig från mage till rygg. Fast det ser jag inte som nån större bedrift. Huvudet är ju så stort att det räcker att hon liksom lägger ner huvudet lite snett, så följer kroppen med.

Jag andas ut. Hon verkar må bra och trivas med livet. Vi har fått våra nätter tillbaks och hittat en vardagslunk. Och nu ska far vara hemma så vi är 2. Två om de där gnälliga stunderna när hon är trött och två om de där härliga stunderna när hon sjunger och skrattar och ser jätteförvånad ut när hon inser att det är hon som gör ljuden.

 

Kulturkrockad barnvagn.

Igår var jag till vår nya, stooooora pysselaffär. Den är underbar. Jag minns inte om jag skrivit om den tidigare, men den har ALLT man kan tänka sig och mycket mer. Knappar, papper, tyg, band, snören, pärlor, träfigurer, lim, färger, hur mycket som helst. Jag blir lite lycklig bara av att gå där inne och bli inspirerad. Sen köper jag lite snöre och går hem igen med ett leende.

Biträdena gillar bebisar. Inte att man lämnar vagnen. Då kommer de rusande och frågar om det är min bebis, och ”ojoj, du ska absolut inte lämna vagnen obevakad”. Lämna vagnen? Jag står ju 3m bort! I en affär med 2 andra kunder. I Bryssel kommer biträden genast och säger till en om man släpper vagnen för att ta ett steg och titta på andra sidan en hylla. Då känner man sig som en dålig mamma som överger sitt barn. Det är ingen idé att förklara att där jag kommer ifrån ställer man ut barnen på en obevakad gård för att de ska sova. Eller utanför ett café för att man själv vill dricka kaffe och barnen sover bättre ute.

Däremot är det helt okej att dyka ner barnvagnen och peta på andras bebisar. Servitörer, affärsbiträden, människor på gatan eller metron tar sig stora friheter och nyper i kinder, skakar hand med bebisen eller till och med pussar på ens unge innan man hinner blinka. Fast man håller i vagnen och gör sitt bästa för att se lite finskt världsfrånvänd ut. Det funkar inte, belgarna är inte mottagliga för finsk världsfrånvändhet. Jag vet inte riktigt vad jag skulle säga om jag kunde, egentligen har jag väl inget emot att de gullar med barnet, det är bara det att det känns påfluget. Och att jag tycker att folk är smutsiga. Jag skulle aldrig ta i en liten bebis om jag nyss åkt metro och hållit i ledstänger där miljoner människor håller i sig varje dag.

Bryssel är inte anpassat för barnvagnar så ska jag ut på nåt mindre ärende eller åka metro bär jag henne. Fast man får hjälp, om du bara så mycket som närmar dig en trappa så kommer det genast nån och hugger i och bär vagnen med dig. Både tiggare, barn, kvinnor i långa klänningar och herrar i snofsiga kostymer hugger tag och går till och med ett extra varv ner tillbaks i metron, fast de själva är på väg upp. Det händer inte i Finland. En av mina vänner reste nyligen ensam med sina två barn till Finland. Hon hade glömt hur man är finskt världsfrånvänd och att folk faktiskt bara går förbi en mamma med en 4åring och en bebis i barnvagn med kappsäckar. Helt enkelt kliver på bussen utan att ens fråga sig om man kan göra livet lite enklare för någon annan på vägen.

I pysselaffären flörtade affärsbiträdena med kotten medan jag väntade på att de skulle betjäna mig. Sånt kan ta tid. De kom sinsemellan fram till att han nog var trött. -Det är en flicka, sa jag då, jo, hon är väldigt trött. -Men hon ser ju ut som en pojke, sa biträdet. Jag påpekade med ett leende att hon själv hade en babyblå skjorta på sig. -Jamen jag är ju ingen bebis!! utbrast biträdet i den babyblå  skjortan förvånat.

Det ska bli spännande att se om jag passar in bättre med bebis och barnvagn när vi kommer till Finland. Jag vill väldigt gärna att det ska vara så, för även om jag är ganska trygg i vårt sätt och mina åsikter, så är det nåt vilsamt skönt i att också få känna att man passar in.

Här är en bonusbild på gammelmormor som runkar barnvagnen så att lillan ska somna. Det finns kulturkrockar och språkliga skillnader mellan generationerna också. Minsann.  :D ”Hon somnar nog nu bara jag runkar lite” sa mommo med övertygelse.

Mer av det goda.

Vi åkte som sagt tillbaks till Monschau för att njuta av staden med lite mer tid. På vägen stannade vi för att ta en promenad i Eifels nationalpark. Det var häftigt väder!

Från Eupen i Belgien till Monschau i Tysklad, tvärs genom nationalparken har man dragit en väg. Spikrakt 15km. Och kantat den med ekar, par om par. Det är en märklig klänsla att susa fram i en allè mitt i skogen.

Och så några fler bilder från Monschau. Ett riktigt guldkorn! Många av de små restaurangerna har också rum på övrevåningen där man kan övernatta, men man måste fråga, det är inte alltid skyltat om det.

En söt konstnär stod och målade en bit uppströms. Mitt i bäcken ser ni ett kvanhjul i trä, i användning än!

På slingrande vägar klättrade vi upp på en av kullarna ovanför stan. Där fanns ett litet kapell och en fantastisk utsikt. Ett av mina finaste ögonblick. Han är så fin, min kärlek!

Jag och kotten är också lite fina.

Och när vi kom ner igen möttes vi av frivillga brandkåren. Vilken tjusig bil va?

Vi körde hem på småvägar, genom otaliga små byar och hann också köra en vända genom staden Spa innan vi svängde upp till motorvägen och vände hem mot Bryssel igen. Det verkar vara en fin stad, kanske får vi återvända dit någon gång för att titta närmare!

Självstyrelsedag

 

Den 9 juni firade vi Ålands självstyrelsedag. Jag lagade Ålands pannkaka. Precis som i fjol glömde jag att 5dl risgrynsgröt inte är samma sak som gröt på 5dl risgryn. Det blev rätt mycket gröt och rätt mycket pannkaka. Som tur är fanns trevliga själar vid parlamentet som kunde tänka sig att fira med oss.

Kotten fick såklart följa med till pappas jobb och visa upp sig.

Dagen till ära hade hon klänning på sig för första gången. Ett riktigt trevligt evenemang med ungefär 20gäster. Med tanke på att kontoret är ungefär lika stort som en 4-personers hytt på Vikingline, blev det riktigt trevligt mingel. Vi lyssnade på ålänningens sång, höll tal, skålade i champagne och pangkakan gick åt.

 

 

Friluftsdag och första utlandsresan.

Förra lördagen hade vi friluftsdag. Vi åkte till Eupen för att vandra en hel dag. Vi insåg efter 3km att heldag var lite att ta i med bebis och hund, så vi vände efter ett tag och tog istället bilen till Monschau i Tyskland, bara 15km från Eupen.

I Eupen finns en damm med vattenkraftverk och här börjar flere vandringsleder. De ligger i Eifels nationalpark som sträcker sig en bit in i tyskland. Väldigt vackert område med omväxlande skogslandskap, floder, bifloder och små forsar.

Den här bilden är tagen från vår första rastplats. Vi envisades med att äta ”på standen”, som alltså lutade mycket brantare än vad som syns på bilden och bestod av vassa stenar. Dit klättrade/rutchade vi ner med paj, sallad, efterätt, servetter och kotte och allt. Otroligt dumt, men det verkade som en jättebra idé just då.. Att krypa uppför var ett ännu större äventyr, då fick jag ett fnissanfall och höll på att inte komma upp alls. Men upp kom vi med matkassar, ryggsäckar och hela konkaronkan hyfsat hela. Mina knän och smalben var sönderskrapade och sen stod vi där och tittade utför stupet på 20meter rätt ner och undrade vad vi tänkte?

Ner mot dammen:

Atte badade såklart och var lycklig. Han kunde ju inte läsa skylten där det stod att sjön är dricksvattenreserv och bad är förbjudet. Ojsan.

Längre upp i armen av sjön gick vi förbi flere små dammar och bäckar som rinner ner till stora dammen. Upp runt kröken hade vi rastplats 2. Vackert, vackert och en massa insekter och grodyngel!

Efter avklarad vanring tog vi oss till andra sidan dammen och tittade ut över nationalparken där vi hade gått. Där råkade vi hamna mitt i en rockfestival för motorcyklister. Allt möjligt kan man hitta när man är på äventyr!

Och sen, sen kom vi till Monschau. En alldeles bedårande lite stad som vi blev otroligt förtjusta i.

 

En tysk öl och apfelstrudel avnjöt vi innan vi måste börja ta oss hemåt.

Faktum är att Monschau var så fint så vi åkte tillbaks den här helgen för att verkligen hinna uppleva staden. Så nu har Kotten varit 2 gånger utomlands redan.

 

 

Skogen.

Förra helgen var vi på utflykt igen. Den här gången tog vi buss 95, som går alldeles förbi vårt hus, och åkte till ändstationen. Hoppades komma ut i skogen där, i annat fall promenera runt i en ny del av stan. När vi hoppat av bussen fick vi hjälp av en kille som visade oss hur vi skulle komma till en vacker park och därifrån ut till skogen. Vi började med att följa spårvagnsspåren. Såhär i utkanten av stan lyser de av fetknopp just nu. Jättevackert!
Atte fick springa lös och sken ikapp med fetknoppen och solen. Vattenpaus och blöjbyte:

Sen, sen kom vi äntligen till SKOGEN! Efter 1½års letande! En skog där man får gå, inte bara cykla eller rida. En skog som inte är privatägd och avstängd! Vilken befriande känsla att gå där. De höga bokträden som skuggar skönt och silar ljuset. Och så en liten bäck och en liten damm. Jag tror att Atte var jordens lyckligaste hund i just det ögonblicket han plumsade i. Och jag var jordens lyckligaste matte tills han kom upp igen. Svart. Det var 30cm vatten och resten dy i den pölen.

Det blev ett bad hemma också, men han fick simma några gånger i dypölen, han var ju redan svart.

Efter skogspromenaden kom vi ut i en park, som precis som killen hade sagt, var mycket vacker! En damm, rosenträdgård och vackra planteringar.

Roligt att turista i sin egen stad! Jag har definitivt hittat ett nytt vattenhål, att bussen går precis utanför huset innebär att jag kan fara dit ensam med både kotte och vovve. Ska jag byta och släpa barnvagn+hund inne i stan funkar det inte. Men EN enkel bussresa går det. Ute vid ändstation finns cykelvägar och Atte kan gå lös stora delar av vägen.

Här stiger man av bussen, jättetrevligt område.

Vi tog en öl+middag på uteservering och en liten glass innan vi åkte hem. Med vädrade hjärnor och lätta om hjärtat.

Och så en bonusbild på sötdjuret. Hon blir alltid jättefundersam på kameran. Jag har försökt hur mycket som helst att fånga hennes glada leenden, men de tycks bara vara förunnade live publiken än så länge.

Pyssel!

Redan innan jul fick vi en gammal babysitter av våra vänner som inte längre behövde den. Den var begagnad när de fick den också, och i behov av lite uppfräschning. För ett par veckor sedan blev den ÄNTLIGEN klar! Med stor hjälp av min mamma. Det visade sig nämligen mycket svårare att klä om den än jag hade trott, så jag fick heja på henne och så fixade jag det sista lilla med knapparna och själva fastsättningen. Jag är jättenöjd och Kotten trivs med att få vara med i köket och titta på då vi jobbar. Annars är hon inte så förtjust, men hon kanske blir!

Före:

Efter:

Hunden då?

När jag var gravid var det många som kom med råd och tankar kring hur man ska göra med hund och bebis. Vi fick höra allt från skräckhistorier kring hur hunden vaktar bebisen eller hur hunden lagt sig på bebisen och kvävt den, till väldigt handfasta råd för hur själv introduktionen ska ske.

Jag är tacksam för alla råd. Mest tacksam över de råd vi inte följde, faktiskt. Det är så himla bra att få dåliga råd, för då klarnar det liksom hur man faktiskt vill göra, när man har nåt att relatera till. Jag tror att alla ger råd av omtanke och  i bästa välmening.

Vi fick till exempel tipset att ta en mjuk leksak till BB och ha hos bebisen så att den börjar lukta som bebisen. Sen ger man först leksaken till hunden, som då förstår att bebisen är familj. Sen får hunden hälsa på bebisen, efter att den bekantat sig med leksaken.

Jag vet inte om man ska kalla det ”grovt underskattande av hund” alternativt ”grovt överskattande av leksak”. Jag vet ju inte, men jag tror inte att vår hund anser att leksaker hör till familjen, oavsett doft. Risken för att han sliter sönder den mjuka leksaken är överhängande och då är det ju ingen direkt fördel om han tror att det är en bebis heller..så vi skippade just den idén.

Vi ställde helt enkelt ner vår Kotte bland resten av packningen när vi kom hem och lät henne stå i hallen i babyskyddet ett tag. Atte nosade lite och sen låg han en dryg meter ifrån och tittade på oss-på bebisen-på oss och på bebisen. Jag var tokspänd och tårträngd när vi kom hem, vilket sannerligen inte hjälpte hunden, så innan vi gick och lade oss tog jag en promenad med honom för att vi båda skulle koppla av lite. Det hjälpte för oss båda!

2dagar var Atte väldigt nyfiken och alert på allt som gjordes. Han ljudade och sjöng när hon skrek och han svansade i fötterna på en när man bar henne och var väldigt engagerad. Aldrig på något sätt hotfull eller rädd. Sen var det klart. Efter 3-4dagar slutade han. Nu lyfter han inte på huvudet alls, eller jo, om jag inte är i samma rum och hon börjar vakna så kommer han till mig och vankar lite av och an.

Jag hade kunnat lägga en bra slant på att hunden skulle vara lite pipig och påfrestande, eftersom han onekligen blir lite understimulerad och får mindre uppmärksamhet. Men nej, han har varit otroligt balanserad och tålmodig. Sällan väckt oss på morgonen, vilket han annars alltid gör kl 08 om vi inte klivit upp före det. Jag får erkänna att jag underskattade honom, han har ju visat många gånger förr att han kan anpassa sig, och nu har han omskolat sig till familjehund på ett par dagar bara!

Med andra ord: det går väldigt bra med Atten och Kotten, trots att hunden inte alls är överförtjust i barn. Men det är tydligen skillnad på ”egna barn och andras ungar”.  :)

Bild från morsdagens familjeutflykt. Atte var väldigt sugen på tårtan!

Morsdag.

När jag var barn hade scouterna ofta utfärd på morsdag. Man tog hela sin familj med och rodde över gänget till Svinö, där scoutstugan finns, och så gick man spårning, lekte och kokade man morsdagslunch på trangia till sina mammor. Flere år lagade vi till och med tårta! Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att fira på, kärlek, frisk luft och god mat.

Min första morsdag firades med en liten utflykt till parc Leopold, med utsikt över dammen med häckande fåglar, par som hånglade i gräset och en makalöst god tårta! En svag doft av kobajs och jordförbättring flög förbi i brisen och det kändes lite hemtrevligt i näsan, men väldigt malplacerat.

Vår vana trogen tog vi våra godsaker och kröp in i skuggan. Vi kommer antagligen snart att bli kända som ”de märkliga invandrarna som alltid sitter i skuggan och har med sig termoskaffe”. Annat folk ligger i solen med en flaska köpt vatten. Aldrig har jag sett någon amma bland folk heller, men jag tänker att alltid retar det nån. Jag har inte lyckats lista ut hur andra gör, de glider omkring och ser svala ut med barnen i babyskydd och vagnar, men jag får nog smyga efter och se vart de tar vägen när ungen ska matas eller bytas.

Och dagen till ära en bild på mor och dotter:

Bara hatten är ju så söt så man skulle vilja ha en själv!

Bära bära bära

Kolikbarn är hon inte i ordets rätta bemärkelse. Men magknip har hon lika fullt. Vi har medicin som i varje fall gör livet lite lättare, men ändå kniper det som tusan ibland. Det gör ont i hjärtat. Ajajaj.

På natten sover hon helt ok, men på dagarna vill hon helst bli buren och stunderna då hon ligger och sover i sängen eller vagnen är korta. Jag känner mig helt fast när W är på jobb och tycker det är ganska jobbigt. Man får inget gjort och det tar på humöret då allt känns bökigt och onödigt svårt med en hand. Att hon har lite magknip märks knappt de dagar W är ledig, då byter man av varandra utan att tänka på det, så båda får gå på toaletten, duscha och man hjälps åt med att duka av och på, diska hänga tvätt osv. Det är mysigt att vara förälder när man är 2.

Fast ibland på dagarna, när hunden behöver ut och frukostdisken står på bordet och jag inte duschat eller borstat tänderna fast jag borde ätit lunch redan och hon är missnöjd så fort jag ens tänker på att lägga ner henne, då är det inte mysigt. Då tänker jag att jag gärna hade varit gravid 1år till. Jag ser fram emot att magknipet går över och att hon blir lite större och vi kan hennes signaler lite bättre. Det är jättesvårt att inte känna sig dålig när hon har ont. Fast man normalt ser sig som en rationell människa och VET att det går över och att vi gör vårt bästa. Ändå gråter jag när hon gråter.

Den senaste veckan har det gått lite bättre. Man vänjer sig och man hittar lite rutiner och vanor som fungerar. Och så köper man en ergonomisk bärsele, det är helt otroligt vad bra bärredskap underlättar livet! Rekommenderas varmt!

Trikåsjalen fyndade jag begagnad för 8€. Det är en supertunn finsktillverkad Pikku-ruu. Mysig och tar lite plats, så den är alltid med i skötväskan, det är inte bara en gång som jag gått hemifrån med sovande bebis i vagnen och kommit hem med henne i sjalen. Senast igårkväll när vi skulle träffa en kompis på fredagsöl och hon fick psykbryt i vagnen. Dessutom använder jag den massor på dagarna för att gå och plocka, då jag har lite ont i ryggen. Man blir svag på mitten av att vara gravid. Det var det ingen som sade, men det klart att man blir. Magmusklerna återfinns nånstans i sidorna och under revbenen, de hittar väl tillbaks småningom hoppas jag.

Selen har jag ingen bild på, det är en Manduca, här är den under bärjackan. Jackan fyndande jag på internet för 40€, de kostar en bra bit över 100€ som nya och har alltså en panel med dragkedjor i båda kanterna som man fäster i jackans vanliga dragkedja. Fatta vad skönt när man bara ska ut en snabbis med hunden eller soporna! Slipper klä på bebisen annat än mössa, hon kan sova vidare. Och framförallt slippa byngsla med en barnvagn på hundpromenaderna.

Dessutom är det mysigt! Det tar inte mer än en minut från skikande unge, innan hon med en suck lutar huvudet mot ens bröst, slappnar av i kroppen och oftast somnar. Då är det lätt att vara förälder igen. Jättelätt.